Hur som helst så började jag läsa Jane  Austens Stolthet och fördom som jag tog hem för ett tag sedan, och insåg hur himla fiffigt det är! Fatta att man äntligen alltid har en bok med sej! Och är man någonstans där det är hyfsad täckning så är det ju bara att välja den bok som passar. Det finns andra appar (t ex AdLibris) där man kan köpa böcker, då får man ett lite mer aktuellt utbud. Inga jättemängder där heller, men jag tror nog man ska klara sej.

Självklart väger inte det här upp emot en riktig bok! Men det funkar, det tycker jag faktiskt. Jag har inte så höga krav om jag vet att jag bara ska läsa i tio minuter för att slå hål på lite tid så då gör det inte så mycket att det är en liten skärm. Texten känns tydlig och läsbar och det är det viktigaste tycker jag. Blir nog fler iBöcker framöver för mig skulle jag tro.

—
Läs även andra bloggares åsikter om iBook, jane austen, väntetid, iPhone

Jag stod och stirrade in i bokhyllan. Det är ju inte som att det inte köpts böcker på senaste tiden liksom, men vilken ska jag välja? Ett angenämt problem.

Och plötsligt. Där var den ju, en solblekt grön rygg i min gamla fasters ärvda Svalan-utgåva från 1972. Tiden är mogen – nu ska jag läsa Vilhelms Mobergs Utvandrarna.

Jag har försökt flera gånger under årens lopp, men den har känts mossig, småländskan jobbig, svenskan jobbig. Men nu! Vilket språk! Vilken uppslukande historia! Jag, världens långsammaste läsare (titta bara – två i månaden imponerar inte stort om man gillar snabbläsare) har läst nästan halva på två dagar! Ska känna efter om jag ska ta en till i serien direkt eller blanda upp det med något annat, men som det känns nu är jag tillbaka i bokslukaråldern. Jag har redan lipat, skrattat och hållit andan. Blivit arg. Förfärats över hur man använde religion som ursäkt för allt möjligt elände. Mitt enda moln på min Karl-Oskarhimmel är att jag har ”bara” två veckors semester kvar och troligtvis kommer inte min omgivning uppskatta om jag sitter med näsan i en bok varenda sekund.

Nu har Karl-Oskar och Kristina just bestämt sej för att flytta till Amerika. Jag måste gå. Ni vet var jag finns.

—
Läs även andra bloggares åsikter om utvandrarna, vilhelm moberg, susan sontag, bokklubben svalan

Nu har jag börjat så smått på Susan Sontag – Reborn. Det är hennes dagboksanteckningar som blivit utgivna och även om jag inte hänger med på ens hälften av alla kulturella referenser så kan den nog vara kul att läsa klart. Möjligtvis slinker jag emellan med någonting, det kan vara så att alla lösryckta anteckningar blir lite för hattigt i längden. Vi får se vi får se.

Jodå, den är väl ganska spännande då, Patient 67. Tycker kanske den har en onödigt lång startsträcka och hade jag inte känt till att det kommer en twist så hade jag gett upp igen, men nu är den nästan utläst! Än så länge har jag faktiskt fnissat lite åt dialogen mellan Chuck och Teddy, det var ju en positiv överraskning.

Titta förresten, vilket fint bokomslag jag har fått av vännen S (som rapporterar från Japan här för övrigt). Det gör att man slipper pinsamma situationer som den gången när ett fyllo på spårvagnen undrade vad jag läste. Typiskt nog läste jag just den gången Traci Lords biografi Nattens barn. Kanske inget hela spårvagnen behöver veta, hehe.

—

Läs även andra bloggares åsikter om patient 67, dennis lehane, traci lords, nattens barn

Patient 67 av Dennis Lehane är en bok jag har blivit rekommenderad många gånger. Det är boken som ligger till grund för filmen Shutter Island, en film jag inte känt mig speciellt lockad att se heller. Jag började läsa den, men den var helt enkelt lite för tråkig för att jag skulle känna att det var värt besväret. Sedan fick jag veta att det är en twist i den, och det räckte för att mitt hopp skulle väckas! Så nu ligger den på mitt nattduksbord och väntar.Jag hoppas att motivationen håller i sig bättre den här gången.

P.S Fota-spegelvänt-problemet är nu löst. Man kan ju kolla lite i inställningarna innan man börjar gapa. Tack snälla T.

—

Läs även andra bloggares åsikter om dennis lehane, patient 67, usa

Budskapet i boken är väl kanske inget man inte hört förut, men är det en välskriven berättelse med så här levande karaktärer så tycker jag inte det gör något alls. Jag har redan kommit på mig själv med att tänka på Elner, ungefär på samma sätt som jag tänker på min egen gamla faster. Jag vill minnas att jag hade samma känsla när jag hade läst Fannie Flaggs Stekta gröna tomater, den typiska jag-har-läst-en-feel-good-bok-och-jag-feel-good-känslan.

Hur som – den här boken tycker jag absolut man ska läsa om man behöver avkoppling och en stunds rolig läsning. Nu väntar bokhyllan och beslutet om vilken bok som blir nästa. Kanske blir det en fortsättning på Harry Potter-projektet?

P.S Någon med bättre skills än jag får gärna förklara varför min webbkamera fotar spegelvänt?

—

Läs även andra bloggares åsikter om fannie flagg, välkommen till himlen, feel good