Jo. Eller nej blir det. Susan Sontag och jag klickade inte riktigt just nu, hon fick flytta in i bokhyllan igen. Jag hade det på känn ganska omgående faktiskt, men ville inte ge upp. Till slut var det just vad som hände.
Jag stod och stirrade in i bokhyllan. Det är ju inte som att det inte köpts böcker på senaste tiden liksom, men vilken ska jag välja? Ett angenämt problem.
Och plötsligt. Där var den ju, en solblekt grön rygg i min gamla fasters ärvda Svalan-utgåva från 1972. Tiden är mogen – nu ska jag läsa Vilhelms Mobergs Utvandrarna.
Jag har försökt flera gånger under årens lopp, men den har känts mossig, småländskan jobbig, svenskan jobbig. Men nu! Vilket språk! Vilken uppslukande historia! Jag, världens långsammaste läsare (titta bara – två i månaden imponerar inte stort om man gillar snabbläsare) har läst nästan halva på två dagar! Ska känna efter om jag ska ta en till i serien direkt eller blanda upp det med något annat, men som det känns nu är jag tillbaka i bokslukaråldern. Jag har redan lipat, skrattat och hållit andan. Blivit arg. Förfärats över hur man använde religion som ursäkt för allt möjligt elände. Mitt enda moln på min Karl-Oskarhimmel är att jag har “bara” två veckors semester kvar och troligtvis kommer inte min omgivning uppskatta om jag sitter med näsan i en bok varenda sekund.
Nu har Karl-Oskar och Kristina just bestämt sej för att flytta till Amerika. Jag måste gå. Ni vet var jag finns.
—
Läs även andra bloggares åsikter om utvandrarna, vilhelm moberg, susan sontag, bokklubben svalan
