Stephen Fry tar ett nytt grepp!

Men jag har ju flyttat! Läs om Stephen Fry på den nya adressen! Jag lovar, det är nåt kul!

Jag flyttar!

Alla som vill är välkomna att hänga med Mitt i boken till en ny adress!

iBooks är allt en liten räddare i nöden!

Idag gjorde jag ett läkarbesök och fick därmed en bra stund att vänta i ett vänterum. Efter att ha bläddrat i tidningarna som låg där en stund hade jag en kort inre uppläxning av mig själv som inte kommit ihåg att ta med mig någon bok. Och det var då jag insåg hur himla praktiskt det är med iBook. Det är en app som man tar hem till sin iPhone och vips har man ett hyfsat utbud med framför allt klassiker att välja mellan. Än så länge finns inga böcker att köpa, men det är säkert på gång.

Hur som helst så började jag läsa Jane  Austens Stolthet och fördom som jag tog hem för ett tag sedan, och insåg hur himla fiffigt det är! Fatta att man äntligen alltid har en bok med sej! Och är man någonstans där det är hyfsad täckning så är det ju bara att välja den bok som passar. Det finns andra appar (t ex AdLibris) där man kan köpa böcker, då får man ett lite mer aktuellt utbud. Inga jättemängder där heller, men jag tror nog man ska klara sej.

Självklart väger inte det här upp emot en riktig bok! Men det funkar, det tycker jag faktiskt. Jag har inte så höga krav om jag vet att jag bara ska läsa i tio minuter för att slå hål på lite tid så då gör det inte så mycket att det är en liten skärm. Texten känns tydlig och läsbar och det är det viktigaste tycker jag. Blir nog fler iBöcker framöver för mig skulle jag tro.

—
Läs även andra bloggares åsikter om iBook, jane austen, väntetid, iPhone

Say hello to my little friends

Här är mitt kära, solblekta arvegods. Det ser kanske inte mycket ut för världen, men innehåller dramatik och äventyr som jag inte alls var beredd på skulle nocka mig så totalt. Bara att njuta! Har läst Utvandrarna nu och precis börjat på Invandrarna, och kan inte lägga ifrån mig den. Återkommer med utförligare tyckeri, just nu vill jag bara läsa läsa läsa.

Bokslukaråldern returns

Jo. Eller nej blir det. Susan Sontag och jag klickade inte riktigt just nu, hon fick flytta in i bokhyllan igen. Jag hade det på känn ganska omgående faktiskt, men ville inte ge upp. Till slut var det just vad som hände.

Jag stod och stirrade in i bokhyllan. Det är ju inte som att det inte köpts böcker på senaste tiden liksom, men vilken ska jag välja? Ett angenämt problem.

Och plötsligt. Där var den ju, en solblekt grön rygg i min gamla fasters ärvda Svalan-utgåva från 1972. Tiden är mogen – nu ska jag läsa Vilhelms Mobergs Utvandrarna.

Jag har försökt flera gånger under årens lopp, men den har känts mossig, småländskan jobbig, svenskan jobbig. Men nu! Vilket språk! Vilken uppslukande historia! Jag, världens långsammaste läsare (titta bara – två i månaden imponerar inte stort om man gillar snabbläsare) har läst nästan halva på två dagar! Ska känna efter om jag ska ta en till i serien direkt eller blanda upp det med något annat, men som det känns nu är jag tillbaka i bokslukaråldern. Jag har redan lipat, skrattat och hållit andan. Blivit arg. Förfärats över hur man använde religion som ursäkt för allt möjligt elände. Mitt enda moln på min Karl-Oskarhimmel är att jag har ”bara” två veckors semester kvar och troligtvis kommer inte min omgivning uppskatta om jag sitter med näsan i en bok varenda sekund.

Nu har Karl-Oskar och Kristina just bestämt sej för att flytta till Amerika. Jag måste gå. Ni vet var jag finns.

—
Läs även andra bloggares åsikter om utvandrarna, vilhelm moberg, susan sontag, bokklubben svalan

Okej okej, jag gillade den nog.

Nu är Patient 67 utläst och ja, jag tyckte den var spännande och ja, jag blev överraskad trots att jag visste att det var en twist. Och jag tycker det var kul att man inte riktigt vet vilket som var vilket på sista sidan. Eller visste man det? Jag vet inte.

Nu har jag börjat så smått på Susan Sontag – Reborn. Det är hennes dagboksanteckningar som blivit utgivna och även om jag inte hänger med på ens hälften av alla kulturella referenser så kan den nog vara kul att läsa klart. Möjligtvis slinker jag emellan med någonting, det kan vara så att alla lösryckta anteckningar blir lite för hattigt i längden. Vi får se vi får se.

Jag sträcker mig till en halv pudel

Jodå, den är väl ganska spännande då, Patient 67. Tycker kanske den har en onödigt lång startsträcka och hade jag inte känt till att det kommer en twist så hade jag gett upp igen, men nu är den nästan utläst! Än så länge har jag faktiskt fnissat lite åt dialogen mellan Chuck och Teddy, det var ju en positiv överraskning.

Titta förresten, vilket fint bokomslag jag har fått av vännen S (som rapporterar från Japan här för övrigt). Det gör att man slipper pinsamma situationer som den gången när ett fyllo på spårvagnen undrade vad jag läste. Typiskt nog läste jag just den gången Traci Lords biografi Nattens barn. Kanske inget hela spårvagnen behöver veta, hehe.

—

Läs även andra bloggares åsikter om patient 67, dennis lehane, traci lords, nattens barn

Jag kör en repris

Patient 67 av Dennis Lehane är en bok jag har blivit rekommenderad många gånger. Det är boken som ligger till grund för filmen Shutter Island, en film jag inte känt mig speciellt lockad att se heller. Jag började läsa den, men den var helt enkelt lite för tråkig för att jag skulle känna att det var värt besväret. Sedan fick jag veta att det är en twist i den, och det räckte för att mitt hopp skulle väckas! Så nu ligger den på mitt nattduksbord och väntar.Jag hoppas att motivationen håller i sig bättre den här gången.

P.S Fota-spegelvänt-problemet är nu löst. Man kan ju kolla lite i inställningarna innan man börjar gapa. Tack snälla T.

—

Läs även andra bloggares åsikter om dennis lehane, patient 67, usa

Fannie Flagg – Välkommen till himlen är utläst

Jag tror att jag har hittat en perfekt semesterbok för oss som inte gillar deckare. Välkommen till himlen är en fin och rolig berättelse om damen Elner Shimfissle som i inledningen ramlar ner från en stege när hon ska plocka fikon. Jag vill egentligen inte säga mer än så, med risk för att avslöja för mycket av vändningarna i berättelsen.

Budskapet i boken är väl kanske inget man inte hört förut, men är det en välskriven berättelse med så här levande karaktärer så tycker jag inte det gör något alls. Jag har redan kommit på mig själv med att tänka på Elner, ungefär på samma sätt som jag tänker på min egen gamla faster. Jag vill minnas att jag hade samma känsla när jag hade läst Fannie Flaggs Stekta gröna tomater, den typiska jag-har-läst-en-feel-good-bok-och-jag-feel-good-känslan.

Hur som – den här boken tycker jag absolut man ska läsa om man behöver avkoppling och en stunds rolig läsning. Nu väntar bokhyllan och beslutet om vilken bok som blir nästa. Kanske blir det en fortsättning på Harry Potter-projektet?

P.S Någon med bättre skills än jag får gärna förklara varför min webbkamera fotar spegelvänt?

—

Läs även andra bloggares åsikter om fannie flagg, välkommen till himlen, feel good

Såhär börjar min semester

Jag har med andra ord inget att klaga på alls.